grubbel.
Det värker lite varstanns.
Lite här och lite där,men mest i hjärnan.Det gnager.Och det är jobigt när HON tittar på mig och verkar kunna se rätt in i hjärtat på mig.
Att vi tänker lika det vet jag,för jag har yttrat det flera ggr.Att det ska göras.Att ord ska lämna mina läppar.
Och varje ggn blir jag lika besviken på mig själv.
Och varje gång hon pekar ut felen så vet jag dom redan innan.Jag vet.
Och egentligen är det inte svårt.
Bara att ta ett andetag och göra det.Lära mig prata.Om allt jag tänker på.
Fan jag blir så jävla trött på mig själv och allt jag gör fel och att jag tycker att det e ok att det är som det är.
Kommentarer
Trackback
