flytt dax!!
att hitta sig själv.
Så tog jag spaden efter inte alltför lång tid och försökte gräva upp mitt hjärta som låg i asken nere i hålet. Jag trodde jag var på god väg att hitta det men känner lite att jag lurar mig själv.
Någon kom i mitt liv och han håller mig över ytan tillsammans med alla andra som är så vackra i mitt liv. Och jag försöker, som jag försöker. Att inte grubbla, inte fundera och att bara njuta. Jag tycker om honom, han som håller mig här uppe. Men jag är inte densamma som jag var och just nu sitter jag och funderar på om den jag var kommer att komma tillbaka igen. Han har det som en flicka kan begära, han slösar vackra ord på mig, han kyssar och värmer och lyssnar. Och jag känner att det skulle kunna bli bra men att jag inte ger av mig själv på ett sätt som jag skulle vilja. Det här är inte jag. Jag vill också skrika och skylta om det som är vi men jag kan inte. Som om något sitter fast i halsen. Känner mig kall och känslolös fast jag inte vill. Känner att jag måste få läka. Och jag hatar detta. Jag hatar att jag drar mig undan och att solen följer med, att jag inte ser allt det vacka pga att jag förstorar de som var. Och jag vill bara känna igen.
Men jag kan inte nu. Och fan vad det gör ont att inte känna.
